Jag älskar känslan av att leva farligt.

Liksom när man frivilligt ger sig in i något som man inte vet om det kommer gå vägen. Antingen går det bra, eller också går det åt skogen, eller någon stanns mitt imellan.

De få gångerna jag får uppleva den känslan är när Lady är på ett visst humör, och jag utmanar ödet tillsammans med henne. Senast jag fick känslan var idag faktiskt. Lady har vilat några dagar och jag fick lust att rida barbacka. Och ja, att rida barbacka på en flummig ungponny utan väst är inte direkt någon som många hade gjort. En annan hade lagt på en sadel, eller i alla fall använt en väst. Men vafan, varför mesa omkring när man kan fyllas av en härlig känsla?  

När jag hade kommit en bit på väg blev Lady väldigt pigg och glad. Hon trippade lite här, frustade lite där. Skyggade lite hit och tittade lite dit. Ett antal gånger fick hon frispel. Jag blev ganska förvånad när det visade sig att jag suttit kvar efter 5 enorma bocksprång.

Efter lite trav och galopp skulle jag såklart skritta de sista 10 minuterna hem. När jag kommit förbi den stora kohagen utan problem så släppte jag tyglarna och lät Lady skritta på i ett tempo som passar henne. När vi hade ungefär 6 minuter kvar hem till stallet höll det inte längre.

Lady skrittade helt lugnt och avslappnat. Pang, så låg jag på marken. Lady hade blivit rädd för något och slängt sig åt sidan. Jag som inte var beredd gled helt enkelt av. Jag slog mig såklart inte. Marken var riktigt mjuk och jag gled som sagt bara av. Jag skrattade när jag låg på marken och tittade upp på Lady som stod spänd i hela kroppen. Jag reste mig fort och gick resten av vägen hem med Lady.

Jag blev lite förvånad också, för Lady har aldrig reagerat så när hon blir rädd. Hon brukar bara stanna, eller i värsta fall börja trippa. Men slänga sig åt sidan har hon aldrig gjort på det viset förut.

Dagens ridtur slutade alltså mellan bra och kaos. Helt okej tycker jag. :)

Jag har trillat av 50 ggr på 10 år. Så ungefär 10 år till har jag kvar till alla säger att jag är riktigt duktig på att rida. Jag tror faktiskt på det ^^

Tio år, Tio år, Tio år. *Sjunger och dansar*

Ha det bra, och utmana ödet :D

Igår kväll plockade jag fram min diddl-väckarklocka ur garderoben. Där har den stått ett tag och tickatt. Jag ställde den på 7 och ställde den i fönsterkarmen för att behöva resa mig när jag ska stänga av den. Smart, eller hur? :D

I morrse vaknade jag vid 6 och kunde inte somna om pga av den där väckarklockan. Om jag hade kommit ihåg varför jag stoppade undan den en gång i tiden så hade jag antagligen aldrig tagit fram den igen. Tick, tick, tick... Sååååå irriterande. Jag gick helt enkelt upp och stängde av alarmet som inte börjat tjuta än och gick ner.

När jag tog fram den tänkte jag bara att det skulle vara skönt att inte bli söndertjatad innan jag äns gått upp ur sängen, men att slippa tjat en hel morgon hade jag inte räknat med. Känns ändå lite överdrivet att gå upp klockan 6.

Men om jag inte hade gått upp så tidigt hade jag antagligen sprungit runt som en yr höna och letat reda på mina saker och fixat det sista nu. Ganska skönt att slippa det för en gång skull! :D

Såhär såg dagens riktigt hemska skolmat ut.

Den innehåller typ vatten, ärtor, morötter och skinka. Grönsaksslasck kallar jag det. Men för att inte skrämma upp eleverna när de läser matsedeln så skrev dom "Soppa". Hur skulle det se ut om dom skrev grönsaksslasck?  Antagligen hade inte en levande själ gått in i matsalen idag. När vi mötte några klasskompisar som var på väg ut sa dom till oss "Gå inte in om ni har pengar!". Det låter ju härligt.

Då frågar man sig VARFÖR vi får sån här mat. Carro sa att det fanns ungefär 2 eller 3 kr per elev till mat. Antagligen har vi ätit för mycket så det här var det ända dom hade råd att köpa in till oss.

så springer man in i matsalen, vrålhungrig. Hoppas på någon god soppa, möts av det där! Jag som trodde att man skulle få energirik mat i skolan så att man orkar med hela skoldagen ordentligt. Men nänä. Vatten med grönsakssmak! Mums.

Hejsan!

I fredags hände det något underbart! Tokio Hotel kom till Sverige och spelade i Göteborg. Dagen innan spelade dom i Stockholm. I 130 dagar väntade jag och Alva på att den 5e Mars skulle komma. Och plötsligt var det den 4e Mars! Klockan 7 var vi på väg upp mot gbg. Vid11 var vi framme. Vi stack till 7 eleven och köpte nattamat. Mellan 00.30 och 01.00 somnade vi som stockar. 04.30 ringde väckarklockan och jag slängde mig upp för att stänga av den. Jag var vaken och uppe halv 5 en fredag morgon! Vid 5 var jag och Alva utanför Scandinavium för att komma längst fram i kön. Där var kanske 20 personer som hade sovit där på natten. Vid 6 hade det kommit ganska många. Då fick vi ett nr på handen, fast vi inte skulle ha det systemet i gbg. Nr 75 och 76, där sprack mina drömar om att stå längst fram. När dom fixade ut köstacket vid 07.00 så visade det sig att det bara var 120 personer som hade kommit innan 7. Vi 120 personer fick en egen kö som vi kunde lämna hur vi ville. Jag och Alva satt väl i den kön kanske 2 timmar sammanlagt. Annars var vi ute och gick. Vi träffade Elvis, undersökte kön, gick till McDonalts och köpte godis. Vid 6 fick vi ställa oss utanför dörrarna och kvart i 7 stod vi inne i scandinavium, framför scenen. Gissa vad! Vi kom längst fram. Lite till vänster. Mitt framför TOM!!! 19.30 skulle konserten börja. Men det blev försenat jättemycket så 21.00 drog hela grejen igång.

Det var helt magiskt. Bill och Tom och Georg och Gustav! Världens finaste. Och ett grymt live-band. Mycket bättre än vad jag trodde faktiskt! Helt glad för det. Vi skrek och sjöng med i alla låtarna och 90 minuter gick som ett naffs.  Jag kommer knappt ihåg något. Kommer ihåg låtarna dom spelade, att Bill bytade kläder och att han kom in på en mc till någon låt. Kommer dock inte ihåg till vilken låt. Tom hälde vatten på oss ett antal ggr. Han dränkte min mobil som jag höll i handen för att inte krossa mina revben. Georg hälde också vatten över oss en gång. Gustav körde typ vågen mitt framför oss och Bill... Han var bara ute på den långa grejen typ. Dom körde två extre numer och applåderade för oss. Grät nästan. Det var helt underbart!!! Kommer minnas helheten i alla fall. Och Bills kläder som jag fasade över innan konserten var riktigt fina. Och hans läskiga frisyr var också snygg. Jag ska aldrig mer tvivla på honom

Efter konserten mådde jag inte så bra. Var trött, hade ont i huvudet och var helt yr. När nästan alla hade lämnat staketet och var på väg ut stod jag kvar och typ hängde över stacketet och höll mig för pannan. Då kom en vackt och drog mig i armen för att se om jag var okej. Sen så gick vi ut. Jag kunde knappt gå rakt, såg säkert jättekul ut. När jag kom in på hotellet bröt jag ihop och grät jättemycket. Nu, nästan två dagar senare är jag fortfarande helt deppig. Jag borde vara glad. Bara Alva förstår hur det känns.

I sommar ska jag och Alva på konsert i Tyskland har vi bestämmt. :D

Den som orkat läsa detta är fett najs ;)